Vi tog tillfället i akt att städa hela förmiddagen, då vädret var fint och fortfarande svalt. Efter att ha pratat med mamma en stund, bestämde vi oss för att ta bilen mot en
skördefest. När jag var yngre var vi alltid på skördefester under hösten.
Lukten av skuren halm, smaken av spettkaka, maskiner i alla dess former från svunna tider, gamla tröskor, harvar och plogar. Kalvar, kycklingar, ardennerhästar och Sven.
Sven som i alla tider har farit runt med sina hästar i Sverige och Europa. Jag hjälpte honom mycket för några år sedan, flätade halm i tjockt ardennerhår, red och körde, slet, fodrade och gödslade. Vi var till och med i Tyskland och tävlade i plöjning (med häst så klart) tillsammans.
Idag mindes han mig inte. Gammal och rosig om kinderna. Han ser likadan ut idag som för tio år sedan och han har fortfarande samma skarpa, men lugna, röst mot sina hästar.
Min morfar tittade storögt mot de två stora ardennerhästarna som stod förspända en självbindare. Han sträckte lite på ryggen och berättade om när han var pojk och lärde sig plöja. Hur storbonden han arbetade hos fick göra om arbetet eftersom han plöjt snett och ojämnt...
Jag älskar när morfar berättar. Hur han minns och hur han lever sig in i historierna. Vi har en sak gemensamt, jag och min morfar - vi gråter lätt. För allt. Känslor som svämmar över, sol som är för skarp och när vi pratar glada minnen.
Lilla Isabella var med. Log glatt mot alla hon mötte, pekade mot hästarna och pratade på som om hon inte gjort något annat.
Det är en stor sorg att jag glömde kameran hemma idag...
Sven med sina hästar framför en självbindare, foto från en tidigare Skördefest lånad från ystadallehanda.se
