As förlossningsberättelse

Här kommer valda delar ur A:s förlossningsberättelse, håll till godo:

(2009-12-03, 17:35)
Stina har fått starta-förlossningen-gel. Ok, klockan är 12. Kl 13 släpper de hem oss. Vi behöver hämta bebi-väskan och annat. På vägen tillbaka köper vi köpe-mat. Mmm!
Det har inte gått så lång tid, klockan är nu 17:40. Mamma och Lykke ringde på, på förlossningen, nyss. De önskade oss lycka till.
Pappa H och jag sms:ade innan idag, han håller tummarna och tänker på oss oxå! Nu känner jag att det bara finns ett mål; ut med bebisen, hel, frisk och "ren"! Ren kommer den för övrigt kanske inte att vara. Lär vara omgärdad av såntdära fosterfett som Stina berättat om, det som är "vitt".

Vi har det rätt bra här. Musikspelare på väggen, extrasäng till mig att sova i (om det nu blir något sova överhuvudtaget) och room-service (de hämtade bland annat kaffe till oss innan).

Nu lyssningar vi på Lykke när hon sjöng i stadshallen för typ tre år sen. Rogge spelade gura', det är sjukt fint.

Jag vet att många runt oss vill vara med här inne nu men pga. den såkallde "nya influensan"/baconinfluensan eller vad man nu kallar den så är det infört besöksförbud. Egentligen fattar jag inte varför det inte alltid är det. Det är mycket lugnt här inne pga just det.

Stina och jag har ofta snackat om vi hade velat att min mormor Helma skulle fått vara med och uppleva detta. Det känns fortfarande konstigt att hon inte är med oss och peppar på men det är trots allt såhär att vi vet att hon vet. Ibland känns det som att hon står här och lugnar mig, Stina hann ju aldrig träffa henne, och jag vet att hon tittar in titt som tätt. Mormor, om du har lärt dig använda en dator där du nu är; du vet att vi tänker på dig.

Nu är det Stina och jag som ska ta oss igenom de kommande dygnen, det kommer bli tröttsamt, roligt och underbart! Sen bär det hemmåt, med Fladdor. Vem vet, kanske har Fladdor fått ett "riktigt" namn då också!
Tjo på er som läser detta!
//A

Det som står här ovanför skrev jag före det du föddes. Jag skrev inte mer direkt under själva jobbet mamma gjorde fram tills det du föddes, det berodde nog på att mamma hade rätt ont ibland och att vi inte kunde koppla upp datorn mot nätet så vi kunde blogga "live". (ja, jag fattar hur töntigt det lät)

Första gelningen sattes alltså på torsdagen. Du föddes på lördag morgon. Det va det korta storyn, men Stina vill att jag ska skriva ner min förlossningberättelse... Så here it goes.

Mamma, Stina, och jag kämpade med vår graviditet (alltså med dig) under många månader. Du fick uppleva för tidiga sammandragningar, fogis (vår förkortning på foglossning) och så vidare. Men jag ska berätta lite om dina sista tre dygn i mammas mage.
1 gelning satte liksom inte igång själva förlossningen. Den fick mamma att få regelbundna, fina och hårda sammangradningar som gjorde henne glad och arg samtidigt. Glad för att vi var inne på sista 100 meterna och lite arg för det gjorde rätt ont. Jag tog ledigt från jobbet och hängde på förlossningsavdelningen med mamma under hela tiden. Vi hade ett jättefint rum med extrasäng till mig och stereo på väggen. Det var upplagt för en perfekt förlossning.

Efter sex timmar (mitt i natten mellan 3/12 och 4/12) gjordes en ny utvärdering av läget och jag har för mig att det var nu de satte in gelning nummer två. Även denna fick väntat resultat; ont och glädje samtidigt. Mamma tyckte inte om det men jag filmade lite denna natten. Nu i efterhand är det roligt att se filmen men under själva filmandet så tyckte nog mamma inte om det... Men jag tyckte det va roligt som tusan! Mest kanske för att jag var jättetrött.

Mamma hade ont men hon fick jättebra stöd av personalen. De jobbar i skift men trots detta fick de oss att känna oss välkomna och den nya personalen kom alltid in till oss och presenterade sig vid varje passbyte. En i personalen sa att hon föredrog en viss typ av smärtstillande som skulle fungera bra nu före det att krystvärkarna startar. Den grejen barnmorskan talade om kallas för TENS (eller TNS, jag förstod aldrig om det var det ena eller det andra). TENS är en samling batterier som är kopplade till två klistriga, metalltråds försedda, lappar som via sladdar kopplas till batteriburken. Lätt spänning går mellan plattorna hela tiden men när en sammandragning kom så tryckte mamma på en knapp och vipps så drog spänningen igång rejält. Detta fungerade jättebra i cirka 1 dygn... Sen gick det inte att TNS'a mera :)

Ett dygn till passerade, den 4:e december 2009 blev den 5:e december 2009 och mamma och jag låg och sov. Allt var som vanligt och på morgonen skulle mamma få en ny bedömning för det sista "gelet" var redan lagt. Man la tre gel och sen får man vänta i cirka ett dygn för att något kanske händer...
Klockan blev 03 och jag sover i sjukhussängen (den som är till för patienten) och mamma sover i besökssängen. Detta hände för att mamma insåg att "min" säng var mjukare och hennes säng var så in i glödheta hård. Jaja, jag sover ju som en tioåring på lugnande (tungt) så när mamma sätter sig upp i sin säng och häver ur sig "jag tror vattnet har gått" svarar jag rätt så avvikande. Allt annat kan ju ha hänt. Mamma kan ju ha kissat på sig, spillt drickat i sängen (det händer oftare än du tror!) mm. Mamma Stina påpekar ännu mer glatt att det är nog vattnet som gått och hon tar sig in på toaletten och jag ringer efter undersökterskan. Marielle (undersköterskan) kommer in, hopplar in på toaletten till mamma och börjar fråga vad som händer. Mamma svarar lugnt och överlyckligt "jag tror vattnet gått" samtidigt som den första riktiga värken satte in.

Pappor ska i efterhand inte driva med sina fruar, mödrar till sina barn, om vad som händer eller inte händer under förlossningar men detta måste sägas; När den första värken tog tag i mamma så satt hon på toaletten på förlossningsrummet. Den sitsen där är hög som tusan, fattar inte varför, så mamma nådde inte ner till golvet med sina små fötter. När värken kom börjar hon således att spänna imot... och hennes ben fladdrar runt som om hon skulle springa 110 m häck! Jag kunde inte låta bli att lägga denna bild på minnet, det såg hysteriskt roligt ut.

Vips så är vi inne i en förlossning, tänkte jag. NU ramlar barnmorskan in på rummet och alla apparater som för 15 minuter sedan var avstängda kopplas upp. CTG och allt var igång och mamma hade värkar som kom rätt så tätt. Lite för tätt tyckte nog hon och jag nu i efterhand. Efter en stund, kanske 40 minuter, fick mamma Brickanyl som gjorde att värkarna avstannade några minuter. Det var skönt för henne för hon var inte öppen mer än kanske 3-4 cm. Målet är 10 och sen ska bebisen ut. Värkarna satte igång igen efter en stund och barnmorskan var där hela tiden och tittade till oss. Mamma har nu rätt ont och hon andas lustgas som om det vore det sista syret på jorden.

Vid ett tillfälle så sitter mamma på "alla fyra", framåtlutad över en sackosäck (puffkudde stor som en s:t bernadshund). Hon sliter rätt hårt i lustgasmasken och plötsligt så lossnar den slang som förser masken med lustgas. Arg som ett bi tittar mamma på mig och skriker "SE NU VAD DU HAR GJORT!!" Var på jag tar masken från henne och trycker fast slangen igen, samtidigt som barnmorskan säger "låt den vara, den är sönder nu". Haha, jag vann. Allt funkade igen.

Klockan blir mer och mer och vi närmar oss 04:50 kanske, det är lite dimmigt i hjärnan under en förlossning kan jag säga. De sätter en skalpelektrod på din hjässa för din puls hade gått ner vid ett tillfälle och man ville få 100%iga värden på din puls hädanefter.

Mamma jobbar på med att försöka hantera värkarna. Tiden rullar på lite till. Sen börjar det hända grejor.

Klockan är cirka 05:15, 2009-12-05. Din hjärtfrekvens sjukner nu från bra 145 slag/minut till 70 slag/minut. Barnmorskorna (det kom in en till nu) tittar väldigt noga på monitorn och mummlar snabbt några rader mellan sigsjälva. Kvickt kommer det in en läkare på rummet som inte tittar på monitorn i mer än en sekund och sen klämmer ur sig på en fin isländsk dialekt "Nu blir det kejsarsnitt", varpå det svartnar för ögonen för mig. Jag håller på att svimma. Stina sliter loss lustgasmasken från ansiktet och säger rätt högt till samlingen av folk "Han är en svimmare". Någon svarar då "Lägg dig ner på golvet", varpå mamma ser väldigt förvirra ut och svarar "Va? Ska jag lägga mig på golvet?!"

Jag får lägga mig på golvet i rummet snabbt för att inte svimma och slå huvudet i något. Personalen gör alla förberedelser för att rulla ut mamma till operationssalen (vilket går jättesnabbt, kanske 10 sekunder). Jag sliter upp migsjälv på fötterna, pussar mamma och berättar för henne att jag älskar henne. Sen rullar de ut henne i en väldans fart.

Rummet där jag sitter är nu tyst och jag dimper ner i en fåtölj i ena hörnet av rummet. Innan de hann rulla ut mamma så frågade hon personalen om jag fick ringa hit farmor, vilket vi fick. Jag ringer farmor och gråtandes snabbt förklarar att Stina är på väg upp till OP och att hon får pallra sig hit snabbt som tusan. Sen ringer jag farfar som får lugna ner mig så gott han kan mitt i natten. Farfar pratar med mig hela tiden tills klockan blir ca 05:45, då kommer en undersköterska ner och berättar att jag har blivit pappa och att både mamma och barn mår bra!

När jag trodde att jag inte kunde gråta mer så bara fortsätter jag med förnyad styrka. Det går några minuter till, min tidsuppfattning är helt fördärvad av alla känslor och min rädsla för att du inte ska klara dig och hur det går för mamma.

När klockan blir cirka 06:00 så hör jag folk drälla runt ute i korridoren utanför rummet där jag sitter. In kommer farmor, i full operationsklädsel med dig i en liten plastbalja som står på en rullställning. Bakom henne kommer barnmorskan och undersköterskan.

Farmor kom med dig till mig.
Detta är nog ett av de starkaste minnena jag har från den natten. Farmor ber mig kolla om det blev en pojke eller en flicka, varpå jag lyfter på den lilla filt du är inrullad i. Mina ögon är så gråtsprängda att jag måste fråga farmor om jag ser rätt att det är en flicka och hon nickar glatt till mig!

Du är rätt pigg för att vara en liten en, när farmor lägger dig på mitt bröst så lyfter du upp ditt huvud själv och letar frebrilt efter en bröstvårta att äta från. Du "pickar" som en höna, utan att hitta det du letar efter.

Jag är givetvis fortfarande orolig för mamma och vad som händer på OP men barnmorskan som var med när du föddes berättar för mig lugnande att allt står bra till och att Stina kommer ner snart.

Det kan inte tagit mer än 15 minuter från det att du kom ner till mig på förlossningen till dess att även mamma rullades in, ny sydd på magen och fortfarande väldigt drogad från operationen. Mamma och bebis mår bra dock! Farmor lyfter över dig från mitt bröst till mammas säng och nästan direkt börjar du sutta på mammas bröst. Mat är bra tyckte du nog!


Dessa dagar och denna avslutning på mammas graviditet kanske låter helt knasig. På ett sätt kanske den även är det. Det jag nu i efterhand känner är att det var bra att vi kämpade på, du kom ju ut och är nu ett minst sagt levande litet barn! Mamma och jag har pratat om förlossningen och vad som hände många många gånger sedan dess och vi är rörade överens; du var värd det! Smärtor går över, även rädsla försvinner efter en stund. Du kom ut och mådde bra, det är just nu allt som räknas.

Roligt på förlossningen

Det hände väldigt lustiga saker under tiden jag var på förlossningen, det mesta hade att göra med min man. Han gjorde tiden rolig för mig. Vi skrattade faktiskt mycket och ofta under de dagar vi var "instängda" på vårt förlossningsrum. En del finns på film, annat på foto.

En sak som jag helt glömt bort tills någon påminde mig var faktiskt precis när de berättat att bebisen måste ut med snitt.

Så fort läkaren sa "snitt" började de koppla loss mig och flytta på sängen. A som satt bredvid sjönk ner med huvudet mellan benen. Jag berättade kvickt för personalen att han är en svimmare, varpå de skrek åt honom att lägga sig ner på golvet.

Eftersom alla varit så fokuserade på att ge MIG ordrar under hela förlossningen så förstod jag inte att det var med A de pratade nu.

"Ska jag lägga mig på golvet?" undrade jag och var nästan på väg hasandes ner med min blåvalslika-jättekropp ner på golvet...

Jag hann tänka många konstiga tankar innan jag förstod att det inte var till mig de pratade.

Förlossningsberättelse del 3 - sista delen

Lörd 5 dec

03.00 vaknade jag av en så kraftig värk att jag höll på att slänga mig ur sängen. Jag tänkte "vad fan är det här?". Jag blev så överraskad av smärtan att jag fick panik. Man har ju hört talas om den annorlunda och obeskrivbara smärtan... Det var precis så - obeskrivbart. Jag undrade verkligen vad det var som hände. Jag hoppade ur sängen och höjde TENS:en till max och tryckte som en galning på alla knappar.

När jag märkte att den inte fungerade mot smärtan längre blev jag så förbannad att jag höll på att avfyra den rätt i väggen.

Jag SKREK på A som ställde sig käpprätt upp, klarvaken på tre sekunder. Han undrade vad det var som hände och jag bara skrek rätt ut: VÄÄÄÄRK!

Jag hasade mig mot toaletten, med mitt mantra "ajajajajajajaj", då jag kände att något rann mellan benen. Jag blev jätteglad när jag förstod att vattnet gick. A, trodde som vanligt inte på mig (jag tog tio graviditetstest innan han vågade tro på att vi var gravida) och undrade om det kunde vara något annat som rann.

Jag satte mig på toaletten och tryckte på knappen för att tillkalla personal. Vår underbara undersköterska, Marielle, kom och jag satt och gjorde V-tecknet, skrattade och sa att vattnet gått!

Hon tillkallade barnmorskan Anna och vi fick bekräftat att det VERKLIGEN var på gång nu (som om jag skulle kunna missförstå det).

Allt kändes så fantastiskt bra nu. NU ¨skulle det födas barn. Jag trallade på lite och DÅ! PANG BOM FY FAN så smällde det på igen! Jag satt som en spratteldocka i panik på toaletten. Andra värken kom, men sen slutade aldrig. Värkstorm igen. Personalen försökte lugna mig, jag fick lustgas som inte hjälpte och A fick leva med att jag drog och slet i honom, fram och tillbaka som en dåre.

Jag skrek "skjut mig" och förlorade kontrollen helt.

Jag som tänkte föda naturligt och andas mig igenom allt började fundera på epidural och morfin och alla droger i världen som skulle kunna hjälpa mig. Jag fick prova på sterila kvaddlar. De gjorde förbannat ont att få (jag fick dem under en värk), men det var det värt för de hjälpte faktiskt en del!

Sterila kvaddlar är lagda i ryggslutet

Efter en timmes värkar sjönk hjärtljuden och efter att ha jobbat en sommar på neonatal, kunde jag känna att det här nog skulle sluta i snitt. Läkaren var inne och kollade, men hjärtljuden gick upp och jag jobbade vidare. Hon stannade dock utanför dörren hela tiden, beredd att springa in om något skulle hända.

Jag tog mig igenom varje värk i panik, A försökte lugna mig och barnmorskan försökte andas med mig, men det gick bara inte. Värkarna tog aldrig riktigt slut.

I rummet fanns två barnmorskor och en undersköterska och de kommenderade runt mig i sängen under värkarna och det var nog då jag förstod att det inte var så nyttigt värkarbete jag gick igenom. De satte en skalpelektrod för att kunna få bättre övervakning.

Värkarna avlöste varandra och efter en timme gav de mig Bricanyl och det var sååå skönt att få en paus. E n undersökning visade att jag var öppen fem ynka centimetrar...

Efter Bricanyl kunde jag sova tre minuter

Tre minuter senare var det igång igen. De snurrade runt på mig hur som helst och det gjorde så ont att hålla på och vända sig mitt i värkarna. Då ville de att jag skulle kissa. Usch.

Jag fick sitta på en potta på en pinnstol och kissa. Då sjönk hjärtljuden igen. Jag tittade på CTG-kurvan och såg att hjärtljuden nu låg konstant på 70. Jag förstod allvaret. Läkaren tillkallades och hon hann knappt komma in i rummet innan hon sa att bebisen måste ut.

De gav mig Bricanyl igen. A höll på att svimma när de sa ordet kejsarsnitt, så han fick lägga sig på golvet, lustgasen stängdes av, jag drog i mig ett par djupa andetag av syrgasen för att hjälpa bebsien på traven och sen rullades jag iväg. A han precis resa på sig för att springa ikapp och ge mig en puss och ett "jag älskar dig", innan sängen stod i hissen.

Vad A satt och tittade på när de kört iväg mig. Fy f-n vilken känsla det måste varit...

I hissen bad jag till Gud att detta skulle sluta bra. Allt gick så fort och jag gjorde mitt bästa för att vara så medgörlig som möjligt. Hela tiden skulle jag vända och vrida på mig. Konstigt nog kände jag mig nog aldrig rädd, bara maktlös.

Jag ville göra allt för att hjälpa Fladdor må bättre.

Uppe på operation stod personalen redo;
"Drick detta, ut med armarna, hoppa över här, ALLA REDO?, tre, två, ett..."

Alla verkade ha en uppgift var, de var så många.

Det sista jag minns är att den isländska läkaren tittade mig i ögonen (jag såg bara hennes ögon pga op-kläderna) och blinkade åt mig. Då kände jag att jag kunde släppa taget och förlita mig helt på dem.

05.25 fick vi reda på att det skulle bli snitt - 05.35 är vår underbara Isabella, Fladdorflickan, född.

Isabellas farmor, som jobbar på neonatal, hade kört till sjukhuset när A ringde henne på min inrådan, bytt om till op-kläder och sprungit upp på operation. Då var hon redan ute, men tänk så fint att hennes farmor tog emot henne där för att köra henne ner till sin pappa som satt och väntade ensam i förlossningsrummet.

Isabella håller farmors finger stadigt då hon blir undersökt av barnmorskan nere på förlossningen

06.20 rullades jag ner till förlossningen. Det är inte mycket jag minns. Jag mindes knappt att jag blivit snittad. Haje, min svärmor och Isabellas farmor lade henne till bröstet på mig och jag grät. Jag minns inte första mötet, men jag har foton till stöd.

Allt gick bra. Efter snittet har jag mått oförskämt bra och amningen har fungerat från dag ett.

Konstigt nog så har jag inte blivit rädd av situationen (urakut snitt pga fosterasfyxi) och jag tror det kan bero på att jag under graviditeten har tänkt tanken att det kan bli ett snitt. Jag var helt enkelt lite förberedd på att det kunde sluta så här.

Dessutom hann jag tänka tanken att "det blir nog snitt" första gången hjärtljuden gick ner. Redan då var jag beredd på det, så det blev ingen chock när läkaren sa det. Jag gjorde bara mitt bästa för att hänga med i allt de beordrade mig att göra.

Idag mår vi alla bra. Isabellas fot som blev lite skuren i under snittet, har läkt och mitt snitt ser bra ut, är bara lite svullen under huden...

Frågor någon?

God fortsättning på er alla!

Förlossningsberättelse del 2

Fred 4 dec

Under natten valde man att endast undersöka mig en gång, då jag ändå var uppe för att gå på toaletten. Jag hade inte öppnat mig något, men barnmorskan tog i REJÄLT. Hon pressade in två fingrar och det gjorde så fruktansvärt ont, men jag tänkte bara "ALLT som kan hjälpa mig nu är positivt!".

Jag höll i mig i sängkanten andades HÄFTIGT och försökte att inte kvida i rädsla av att de skulle avbryta sin "undersökning". A stod vid sidan av sängen och jag är så förvånad över hur lugn han var, när jag hade så ont att jag fick panik.

Under dagen tog jag och A och gick ett par promenader i hopp om att det skulle få Fladdor att sjunka ner ytterligare.
2 mg gel lades under dagen och jag kände att värkarna blev intensivare än tidigare! Efter sista promenaden som gick runt hela sjukhusområdet (tog en timme) undersökte de mig igen.

Då blev jag riktigt besviken. Fladdor som legat fixerad sedan vecka 34 var nu ruckbar. Den lilla bebisen hade hoppat ur sitt läge lite och inte alls sjunkit ner utan istället hoppat upp en bit... Jag var nu åtminstone öppen för två fingrar, tappen var liiite kortare och jag var RIKTIGT motiverad och laddad.

Det diskuterades mycket om huruvida man skulle lägga nytt gel på mig eller inte, då man max lägger fyra gel innan man har ett dygns vila. Jag som var så supertaggad försökte övertyga personalen om att jag sovit tillräckligt, kände mig pigg och laddad och var JÄTTEMOTIVERAD att föda!

Personalen som varit underbar HELA tiden tog vara på mina synpunkter och förklarade för läkaren att jag var tillräckligt utsövd, bebisen mådde bra i magen och det beslutades att 2 mg gel skulle läggas kl.16. Värkarna tog rejäl fart. Jag fick så kallade värkstormar, där värkarna avlöste varandra hela tiden, utan vila emellan. Detta är tydligen en biverkning av gelen och efter en timmes värkstorm behövde jag vila en timme.

Värkstorm på ctg-kurvan

Välbehövlig vila efter värkstorm

Under kvällen använde jag min TNS flitigt för att ta mig genom värkarna. Dusch och lite film gjorde att fredagskvällen gick hyfsat fort. Vid midnatt hade jag försökt sova, men utan framgång. Jag bad då om en Petidinspruta som tydligen gjorde att jag började svamla en hel del. A fick ligga i förlossningssängen som var stenhård och jag la mig bekvämt i "pappasängen". TNS:en trycktes på och höjdes efterhand som värkarna intensifierades.

Svammel vid midnatt 4-5/12 -09
Sängen var mjuk och skön till skillnad från förlossningssängen och TENS:en höll jag i högsta hugg!!!

Förlossningsberättelse del 1

Torsd 3 dec:

Vi var på återbesök på spec-mvc eftersom jag inte kände fosterrörelser och jag fortfarande hade regelbundna och smärtsamma sammandragningar. Både A och svärmor Haje var med. De körde ett ctg på mig som inte visade några förändringar sedan tio veckor tillbaka, dvs sammandragningar varannan minut.

Fladdors hjärtfrekvens var något förhöjd, något som oroade svärmor som är barnmorska. Detta påpekar hon för läkaren och läkaren bekräftar det hon sett, men säger vidare att det är en okomplicerad takykardi. Läkaren undersökte mig och tappen var nu lite förkortad, ca 1,5 cm lång och jag var öppen för nästan två fingrar. Eftersom jag hade det så jobbigt utan sömn pga sammandragningarna så ringde läkaren ner till förlossningen för att se om de hade plats för en igångsättning.

Vi höll tummarna allihop och det visade sig att jag skulle ner för igångsättning på direkten!

WOW! Vad nervös jag blev. Nu skulle det verkligen bli av. Läkaren varnade oss att det kunde bli mycket utdraget och ett jobbigare förlopp, men jag lät mig inte skrämmas. Vad skulle en igångsättning, som kan ta uppemot sex dygn, vara jämfört med konstanta urinvägsinfektioner, sammandragningar, antibiotika, inga fosterrörelser och Fladdors förhöjda hjärtfrekvens vara?

Sista bilden på magen

Vi fick ett rum på förlossningen, de körde ytterligare en ctg-kurva och barnmorskan Ingrid undersökte mig. Jag blev så glad när hon sa att hon tyckte att mitt status var bättre än vad läkaren rapporterat, dvs att min tapp var mjukare och mer mogen än vad som sagts tidigare.

Kl.12.00 lades första prostaglandingelen, 2 mg. Efter några minuter blev sammandragningarna häftigare och kom ännu tätare. Jag skulle ligga ner i en timme. Under den timmen hann jag fundera mycket på hur min kropp skulle reagera. Tiden gick fort och klockan 13 släppte de iväg oss för att hämta BB-väskan och äta lite mat. Kl.15 var vi tillbaka igen och då gjordes ett ctg till Fladdor mådde prima och vi var glada och mätta.

Tiden gick och jag löste korsord och sudoku. Kl.20 kördes ett nytt ctg och de kontrollerade om jag öppnat mig något. Trots att de förvarnat mig om att det kunde ta flera dygn innan något hände så blev jag besviken när jag fortfarande bara var öppen för ett finger och tappen var 1,5 cm lång. Barnmorskan gjorde en hinnsvepning för att hjälpa lite på traven. Värkarna var täta och kom med en minuts mellanrum. Detta gjorde att de ville avvakta med att lägga ny gel. Ny bedömning skulle göras när nattpersonalen gått på sitt pass.

Andra gelningen är lagd

Jag blev så klart jätteglad när de ville lägga ny gel kl.22 - med styrkan 1 mg. Värkarna tog fart igen och jag var spänd av förväntan. Jag fick en TENS som hjälpte mig under värkarna. Denna apparat var fantastisk! Varför hade jag inte fått en sådan tidigare, då jag gått med onda sammandragningar i tio veckor? Min nya kompis användes flitigt under natten.

Bästa kompisen - TENS

Jag sov i hela fyra timmar trots värkarna, A berättade hur han vaknade av att jag tryckte på den lilla knappen som ökade styrkan på de elektriska impulserna, med jämna mellanrum.

Otroligt utvilad vaknade jag på morgonen den 4e december, glad över vad som komma skulle.