Tiden går fort, fort, fort och om jag tyckte att Bella utvecklades fort de första tre månaderna, så utvecklas hon i ljusets hastighet nu.
Hon är en pigg tjej, det ska hända saker hela tiden. Utvecklingstrappan för Bella är en spikrak stege som förlorat några steg. Hon hoppas nämligen över vissa delar. Hon kan t ex fortfarande inte sitta upp utan stöd, men hon kryper omkring fortare än kvickt och hon har redan ställt sig upp några gånger.
Det låter som en klyscha när man säger att det är barnen som är livet, men jag håller helt och fullkomligt med. Jag hade dock aldrig trott att jag skulle bli så förtjust i en liten varelse att jag hade kunnat gå i döden för henne.
Jag är, precis som min mor, en lejoninna som vaktar på mitt barn hela tiden. Samtidigt försöker jag ge den där knuffen som kan vara det som får henne att våga ta ett steg, smaka på livet.
När Bella kom var jag förtvivlat rädd att anknytningen inte skulle fungera (fråga mig inte varför) och jag var så rädd att jag skulle skapa en otrygg liten tjej. Jag är så lycklig att så inte är fallet. Hon är så trygg man kan vara, helt och fullkomligt orädd (på gott och på ont). Hon slänger sig ut över kanten på vagnen för att dra i andra människor, hon rycker noshår från terrierhundar, hon drar och sliter i allt och stoppar allt hon hittar i munnen.
Min lilla unge, som inte alls är så liten längre, har blivit ett barn med stor personlighet och mycket vilja. Jag förstår inte hur man kan älska en människa så här mycket! Jag älskar så att det gör ont i hjärtat på mig!
Varje kväll när jag ska gå och lägga mig, smyger jag inte till Bella, tänder lampan och pussar henne på pannan. Det är ett måste. Jag måste vara säker på att jag får se henne en gång till innan jag somnar...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Du har ordet <3