As förlossningsberättelse

Här kommer valda delar ur A:s förlossningsberättelse, håll till godo:

(2009-12-03, 17:35)
Stina har fått starta-förlossningen-gel. Ok, klockan är 12. Kl 13 släpper de hem oss. Vi behöver hämta bebi-väskan och annat. På vägen tillbaka köper vi köpe-mat. Mmm!
Det har inte gått så lång tid, klockan är nu 17:40. Mamma och Lykke ringde på, på förlossningen, nyss. De önskade oss lycka till.
Pappa H och jag sms:ade innan idag, han håller tummarna och tänker på oss oxå! Nu känner jag att det bara finns ett mål; ut med bebisen, hel, frisk och "ren"! Ren kommer den för övrigt kanske inte att vara. Lär vara omgärdad av såntdära fosterfett som Stina berättat om, det som är "vitt".

Vi har det rätt bra här. Musikspelare på väggen, extrasäng till mig att sova i (om det nu blir något sova överhuvudtaget) och room-service (de hämtade bland annat kaffe till oss innan).

Nu lyssningar vi på Lykke när hon sjöng i stadshallen för typ tre år sen. Rogge spelade gura', det är sjukt fint.

Jag vet att många runt oss vill vara med här inne nu men pga. den såkallde "nya influensan"/baconinfluensan eller vad man nu kallar den så är det infört besöksförbud. Egentligen fattar jag inte varför det inte alltid är det. Det är mycket lugnt här inne pga just det.

Stina och jag har ofta snackat om vi hade velat att min mormor Helma skulle fått vara med och uppleva detta. Det känns fortfarande konstigt att hon inte är med oss och peppar på men det är trots allt såhär att vi vet att hon vet. Ibland känns det som att hon står här och lugnar mig, Stina hann ju aldrig träffa henne, och jag vet att hon tittar in titt som tätt. Mormor, om du har lärt dig använda en dator där du nu är; du vet att vi tänker på dig.

Nu är det Stina och jag som ska ta oss igenom de kommande dygnen, det kommer bli tröttsamt, roligt och underbart! Sen bär det hemmåt, med Fladdor. Vem vet, kanske har Fladdor fått ett "riktigt" namn då också!
Tjo på er som läser detta!
//A

Det som står här ovanför skrev jag före det du föddes. Jag skrev inte mer direkt under själva jobbet mamma gjorde fram tills det du föddes, det berodde nog på att mamma hade rätt ont ibland och att vi inte kunde koppla upp datorn mot nätet så vi kunde blogga "live". (ja, jag fattar hur töntigt det lät)

Första gelningen sattes alltså på torsdagen. Du föddes på lördag morgon. Det va det korta storyn, men Stina vill att jag ska skriva ner min förlossningberättelse... Så here it goes.

Mamma, Stina, och jag kämpade med vår graviditet (alltså med dig) under många månader. Du fick uppleva för tidiga sammandragningar, fogis (vår förkortning på foglossning) och så vidare. Men jag ska berätta lite om dina sista tre dygn i mammas mage.
1 gelning satte liksom inte igång själva förlossningen. Den fick mamma att få regelbundna, fina och hårda sammangradningar som gjorde henne glad och arg samtidigt. Glad för att vi var inne på sista 100 meterna och lite arg för det gjorde rätt ont. Jag tog ledigt från jobbet och hängde på förlossningsavdelningen med mamma under hela tiden. Vi hade ett jättefint rum med extrasäng till mig och stereo på väggen. Det var upplagt för en perfekt förlossning.

Efter sex timmar (mitt i natten mellan 3/12 och 4/12) gjordes en ny utvärdering av läget och jag har för mig att det var nu de satte in gelning nummer två. Även denna fick väntat resultat; ont och glädje samtidigt. Mamma tyckte inte om det men jag filmade lite denna natten. Nu i efterhand är det roligt att se filmen men under själva filmandet så tyckte nog mamma inte om det... Men jag tyckte det va roligt som tusan! Mest kanske för att jag var jättetrött.

Mamma hade ont men hon fick jättebra stöd av personalen. De jobbar i skift men trots detta fick de oss att känna oss välkomna och den nya personalen kom alltid in till oss och presenterade sig vid varje passbyte. En i personalen sa att hon föredrog en viss typ av smärtstillande som skulle fungera bra nu före det att krystvärkarna startar. Den grejen barnmorskan talade om kallas för TENS (eller TNS, jag förstod aldrig om det var det ena eller det andra). TENS är en samling batterier som är kopplade till två klistriga, metalltråds försedda, lappar som via sladdar kopplas till batteriburken. Lätt spänning går mellan plattorna hela tiden men när en sammandragning kom så tryckte mamma på en knapp och vipps så drog spänningen igång rejält. Detta fungerade jättebra i cirka 1 dygn... Sen gick det inte att TNS'a mera :)

Ett dygn till passerade, den 4:e december 2009 blev den 5:e december 2009 och mamma och jag låg och sov. Allt var som vanligt och på morgonen skulle mamma få en ny bedömning för det sista "gelet" var redan lagt. Man la tre gel och sen får man vänta i cirka ett dygn för att något kanske händer...
Klockan blev 03 och jag sover i sjukhussängen (den som är till för patienten) och mamma sover i besökssängen. Detta hände för att mamma insåg att "min" säng var mjukare och hennes säng var så in i glödheta hård. Jaja, jag sover ju som en tioåring på lugnande (tungt) så när mamma sätter sig upp i sin säng och häver ur sig "jag tror vattnet har gått" svarar jag rätt så avvikande. Allt annat kan ju ha hänt. Mamma kan ju ha kissat på sig, spillt drickat i sängen (det händer oftare än du tror!) mm. Mamma Stina påpekar ännu mer glatt att det är nog vattnet som gått och hon tar sig in på toaletten och jag ringer efter undersökterskan. Marielle (undersköterskan) kommer in, hopplar in på toaletten till mamma och börjar fråga vad som händer. Mamma svarar lugnt och överlyckligt "jag tror vattnet gått" samtidigt som den första riktiga värken satte in.

Pappor ska i efterhand inte driva med sina fruar, mödrar till sina barn, om vad som händer eller inte händer under förlossningar men detta måste sägas; När den första värken tog tag i mamma så satt hon på toaletten på förlossningsrummet. Den sitsen där är hög som tusan, fattar inte varför, så mamma nådde inte ner till golvet med sina små fötter. När värken kom börjar hon således att spänna imot... och hennes ben fladdrar runt som om hon skulle springa 110 m häck! Jag kunde inte låta bli att lägga denna bild på minnet, det såg hysteriskt roligt ut.

Vips så är vi inne i en förlossning, tänkte jag. NU ramlar barnmorskan in på rummet och alla apparater som för 15 minuter sedan var avstängda kopplas upp. CTG och allt var igång och mamma hade värkar som kom rätt så tätt. Lite för tätt tyckte nog hon och jag nu i efterhand. Efter en stund, kanske 40 minuter, fick mamma Brickanyl som gjorde att värkarna avstannade några minuter. Det var skönt för henne för hon var inte öppen mer än kanske 3-4 cm. Målet är 10 och sen ska bebisen ut. Värkarna satte igång igen efter en stund och barnmorskan var där hela tiden och tittade till oss. Mamma har nu rätt ont och hon andas lustgas som om det vore det sista syret på jorden.

Vid ett tillfälle så sitter mamma på "alla fyra", framåtlutad över en sackosäck (puffkudde stor som en s:t bernadshund). Hon sliter rätt hårt i lustgasmasken och plötsligt så lossnar den slang som förser masken med lustgas. Arg som ett bi tittar mamma på mig och skriker "SE NU VAD DU HAR GJORT!!" Var på jag tar masken från henne och trycker fast slangen igen, samtidigt som barnmorskan säger "låt den vara, den är sönder nu". Haha, jag vann. Allt funkade igen.

Klockan blir mer och mer och vi närmar oss 04:50 kanske, det är lite dimmigt i hjärnan under en förlossning kan jag säga. De sätter en skalpelektrod på din hjässa för din puls hade gått ner vid ett tillfälle och man ville få 100%iga värden på din puls hädanefter.

Mamma jobbar på med att försöka hantera värkarna. Tiden rullar på lite till. Sen börjar det hända grejor.

Klockan är cirka 05:15, 2009-12-05. Din hjärtfrekvens sjukner nu från bra 145 slag/minut till 70 slag/minut. Barnmorskorna (det kom in en till nu) tittar väldigt noga på monitorn och mummlar snabbt några rader mellan sigsjälva. Kvickt kommer det in en läkare på rummet som inte tittar på monitorn i mer än en sekund och sen klämmer ur sig på en fin isländsk dialekt "Nu blir det kejsarsnitt", varpå det svartnar för ögonen för mig. Jag håller på att svimma. Stina sliter loss lustgasmasken från ansiktet och säger rätt högt till samlingen av folk "Han är en svimmare". Någon svarar då "Lägg dig ner på golvet", varpå mamma ser väldigt förvirra ut och svarar "Va? Ska jag lägga mig på golvet?!"

Jag får lägga mig på golvet i rummet snabbt för att inte svimma och slå huvudet i något. Personalen gör alla förberedelser för att rulla ut mamma till operationssalen (vilket går jättesnabbt, kanske 10 sekunder). Jag sliter upp migsjälv på fötterna, pussar mamma och berättar för henne att jag älskar henne. Sen rullar de ut henne i en väldans fart.

Rummet där jag sitter är nu tyst och jag dimper ner i en fåtölj i ena hörnet av rummet. Innan de hann rulla ut mamma så frågade hon personalen om jag fick ringa hit farmor, vilket vi fick. Jag ringer farmor och gråtandes snabbt förklarar att Stina är på väg upp till OP och att hon får pallra sig hit snabbt som tusan. Sen ringer jag farfar som får lugna ner mig så gott han kan mitt i natten. Farfar pratar med mig hela tiden tills klockan blir ca 05:45, då kommer en undersköterska ner och berättar att jag har blivit pappa och att både mamma och barn mår bra!

När jag trodde att jag inte kunde gråta mer så bara fortsätter jag med förnyad styrka. Det går några minuter till, min tidsuppfattning är helt fördärvad av alla känslor och min rädsla för att du inte ska klara dig och hur det går för mamma.

När klockan blir cirka 06:00 så hör jag folk drälla runt ute i korridoren utanför rummet där jag sitter. In kommer farmor, i full operationsklädsel med dig i en liten plastbalja som står på en rullställning. Bakom henne kommer barnmorskan och undersköterskan.

Farmor kom med dig till mig.
Detta är nog ett av de starkaste minnena jag har från den natten. Farmor ber mig kolla om det blev en pojke eller en flicka, varpå jag lyfter på den lilla filt du är inrullad i. Mina ögon är så gråtsprängda att jag måste fråga farmor om jag ser rätt att det är en flicka och hon nickar glatt till mig!

Du är rätt pigg för att vara en liten en, när farmor lägger dig på mitt bröst så lyfter du upp ditt huvud själv och letar frebrilt efter en bröstvårta att äta från. Du "pickar" som en höna, utan att hitta det du letar efter.

Jag är givetvis fortfarande orolig för mamma och vad som händer på OP men barnmorskan som var med när du föddes berättar för mig lugnande att allt står bra till och att Stina kommer ner snart.

Det kan inte tagit mer än 15 minuter från det att du kom ner till mig på förlossningen till dess att även mamma rullades in, ny sydd på magen och fortfarande väldigt drogad från operationen. Mamma och bebis mår bra dock! Farmor lyfter över dig från mitt bröst till mammas säng och nästan direkt börjar du sutta på mammas bröst. Mat är bra tyckte du nog!


Dessa dagar och denna avslutning på mammas graviditet kanske låter helt knasig. På ett sätt kanske den även är det. Det jag nu i efterhand känner är att det var bra att vi kämpade på, du kom ju ut och är nu ett minst sagt levande litet barn! Mamma och jag har pratat om förlossningen och vad som hände många många gånger sedan dess och vi är rörade överens; du var värd det! Smärtor går över, även rädsla försvinner efter en stund. Du kom ut och mådde bra, det är just nu allt som räknas.