Usch, vad jag hatar att sjuka mig. Får så dåligt samvete när jag vet att de har ont om folk, men idag gick det bar inte. Huvudvärk med synbortfall. Jag kan knappt röra mig.
Ringde till barnmorskan igen och frågade om det verkligen kunde vara järnbrist, men det kan det och därför måste jag nu prega i mig de där nedrans tabletterna.
Ingen matlust har jag heller så jag är smått illamående. Usch vad jag klagar.
Något hände inatt, som jag vill berätta om, för jag har aldrig i hela mitt liv varit med om det. Jag har ALDRIG fått kramp. Aldrig någonsin har jag förstått vad det är folk pratar om, när de säger att kramp gör ont, bla bla bla.
Så inatt så hände det. Jag trodde benet skulle gå av vid knäet. Förstod direkt att detta måste vara det onda som A gnäller om då och då. Jajks. Det tog en lång stund (säkert 30 sek) innan krampen gav med sig och efteråt var jag alldeles öm i vaden. Känner fortfarande lite som träningsvärk i vaden.
Det börjar närma sig halvtid. Bara en vecka kvar ungefär och jag börjar känna att jag vill boa. Fast jag kan inte göra det än, men det kliar ordentligt i fingrarna. Tänk när man ska börja bädda sängen, packa BB-väskan, ställa i ordning vagnen och göra hela hemmet redo för ett nytillskott!
Åh vad jag längtar efter Fladdor nu! Även om jag vill vara gravid en bra stund till så längtar jag något kopiöst efter att få hålla i mitt och A:s barn. Undrar hur det ser ut, hur det är, vad det kommer bli för en liten parvel?
Ja, vadkramp är inte att leka med! Det får jag då och då på natten och det känns som en evighet innan man har rätat ut benet och kan lägga sig igen.
SvaraRadera