Vaknade vid två inatt (som vanligt) av det eviga illamåendet. Jag ruckade lite på Andreas för att få lite stöd, men fick några hummande tillbaka. Vred och vände på mig länge för att slippa gå upp, men eftersom jag samtidigt brukar gå upp för första nattkisseriet så var jag tvungen att resa på mig.
Tur var det, för när jag väl ställde mig upp blev jag vansinnigt illamående. Satt en stund över toaletten med en handduk om mig. Frös och mådde inte särskilt bra.
Andreas hämtade vatten till mig och jag kunde sova till klockan 4. Och därefter till klockan 9.
Usch. Det här är en pärs. I början av graviditeten längtade jag efter alla symtom. Jag ville ha allt på en gång, så att jag fick känna mig riktigt gravid! Nu vill jag att det ska gå över. Med det här illamåendet orkar jag inte mycket och skolan har blivit lidande. Jag inser att det bara är följa med kroppen. Det är inte längre jag som bestämmer när jag ska äta, sova, gå på toa osv...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Du har ordet <3