måndag 12 april 2010

Att äta upp något man sagt



Bild: Stina (påskafton, framför spegeln som låg i påskägget hon fick av sin mormor)

Skrev i förra veckan om hur duktig Bella är på att somna själv i sin säng och om hur bra hon sover om nätterna. Det får jag äta upp lite av nu. I några dagar har hon inte varit sig lik. Hon gråter/skriker mycket innan hon ska sova och hon kan vakna mitt i natten och skrika och gråta.

Hon kommer fort till ro om vi är uppe och går med henne, men det kommer våra armar inte orka mycket länge till, så nu är det hårdträning på att kunna vara nöjd i famnen även när vi sitter.

Igår kväll, när hon var så där lagom trött för att vi ska kunna lägga henne i sängen för att sova, vägrade hon blankt att ligga i sin säng. Hon skrek och grät och protesterade. Jag tog upp henne och tröstade, tycker det är så jobbigt när hon är så ledsen att hon hulkar.

Satte mig i soffan och pratade lugnt med henne, men hon bara skrek, grät och hulkade om vartannat. Jag var überkoncentrerad på att behålla lugnet, så jag fortsatte bara att hålla om och prata med henne. Skriken och gråten avtog och efter tjugo minuter somnade hon i min famn.

Att vi har gått och burit på henne är en kvarleva från koliken och det har varit ett enkelt sätt att ta till då man snabbt ville ha henne lugn, men eftersom det inte är hållbart i längden så måste vi ju bryta denna ovana. Vi vet om att vi just nu byter en ovana mot en annan (ligga i famnen och somna), men vi tar ett steg i taget och eftersom vi vet att hon faktiskt kan somna själv så går det här bra för en kortare tid.


1 kommentar:

Du har ordet <3