Första kvällen ensam

Det är första kvällen utan mannen hemma. Det är tomt och tyst. Jag och A har ju alltid väldigt roligt ihop. Igår kväll somnade Bella tidigt. Vi njöt av en bit god mat och pratade minnen. Vi skrattade åt hur knasigt kära vi blev i varandra den där veckan för fyra år sedan.

I morgon börjar vecka 8. Vecka ÅTTA är stort för mig och A. För fyra år sedan träffades vi under just vecka åtta. Vi skulle arbeta ihop på en kurs för Försvarsutbildarna. Jag hade träffat honom förut. Han var en stropp. En besserwisser. Han pratade bara om sig själv.

Första gången vi träffades var på en konferens. Vi hamnade bredvid varandra under lunchen, men efter ett intensivt tjattrande om hur bra han var på allt - han var kemdykare, jägare, stadsskyttesoldat, läst till civilingenjör och nu skulle han bli officer - tröttnade jag. Det gick inte att avbryta honom, jag kunde inte njuta av maten som serverades.

Jag tog min tallrik, reste på mig och gick därifrån. A vände bara huvudet åt bordskamraten på andra sidan och fortsatte sitt prat.

Ett år senare, vecka åtta för fyra år sedan, möttes vi igen.

Åh nej, tänkte jag och vände bort blicken när han hälsade (undra vad han fick för uppfattning om mig egentligen?). Vi skulle bo under samma tak och på vägen till stugan slog han följe med mig. Fem minuter senare var jag kär. Jag ljuger inte. Den där första pirriga känslan dök upp efter fem minuter! Han var inte alls den jag föreställt mig. Han var så rar och visst han pratade mycket, men jag var inte sen att hänga på.

Veckan som följde gjorde vi allt för att impa på varandra.

På avslutningen för veckan höll A ett underbart roligt tal. Jag njöt av att ha fått lära känna honom lite mer och jag njöt av att jag haft så fel uppfattning om honom tidigare.

Jag följde med honom hem och vi har så gott som aldrig lämnat varandras sida (förutom de månader jag var i Afghanistan). Det fanns aldrig en tvekan om att det var vi.