Under natten valde man att endast undersöka mig en gång, då jag ändå var uppe för att gå på toaletten. Jag hade inte öppnat mig något, men barnmorskan tog i REJÄLT. Hon pressade in två fingrar och det gjorde så fruktansvärt ont, men jag tänkte bara "ALLT som kan hjälpa mig nu är positivt!".
Jag höll i mig i sängkanten andades HÄFTIGT och försökte att inte kvida i rädsla av att de skulle avbryta sin "undersökning". A stod vid sidan av sängen och jag är så förvånad över hur lugn han var, när jag hade så ont att jag fick panik.
Under dagen tog jag och A och gick ett par promenader i hopp om att det skulle få Fladdor att sjunka ner ytterligare.
2 mg gel lades under dagen och jag kände att värkarna blev intensivare än tidigare! Efter sista promenaden som gick runt hela sjukhusområdet (tog en timme) undersökte de mig igen.
Då blev jag riktigt besviken. Fladdor som legat fixerad sedan vecka 34 var nu ruckbar. Den lilla bebisen hade hoppat ur sitt läge lite och inte alls sjunkit ner utan istället hoppat upp en bit... Jag var nu åtminstone öppen för två fingrar, tappen var liiite kortare och jag var RIKTIGT motiverad och laddad.
Det diskuterades mycket om huruvida man skulle lägga nytt gel på mig eller inte, då man max lägger fyra gel innan man har ett dygns vila. Jag som var så supertaggad försökte övertyga personalen om att jag sovit tillräckligt, kände mig pigg och laddad och var JÄTTEMOTIVERAD att föda!
Personalen som varit underbar HELA tiden tog vara på mina synpunkter och förklarade för läkaren att jag var tillräckligt utsövd, bebisen mådde bra i magen och det beslutades att 2 mg gel skulle läggas kl.16. Värkarna tog rejäl fart. Jag fick så kallade värkstormar, där värkarna avlöste varandra hela tiden, utan vila emellan. Detta är tydligen en biverkning av gelen och efter en timmes värkstorm behövde jag vila en timme.
Värkstorm på ctg-kurvan
Välbehövlig vila efter värkstorm
Under kvällen använde jag min TNS flitigt för att ta mig genom värkarna. Dusch och lite film gjorde att fredagskvällen gick hyfsat fort. Vid midnatt hade jag försökt sova, men utan framgång. Jag bad då om en Petidinspruta som tydligen gjorde att jag började svamla en hel del. A fick ligga i förlossningssängen som var stenhård och jag la mig bekvämt i "pappasängen". TNS:en trycktes på och höjdes efterhand som värkarna intensifierades.
Svammel vid midnatt 4-5/12 -09
Sängen var mjuk och skön till skillnad från förlossningssängen och TENS:en höll jag i högsta hugg!!!
Jo vi mår ganska bra, lilleman vill inte riktigt gå upp i vikt men jag hoppas verkligen att han har gjort de nu till på måndag när vi ska till BVC igen. Jag kände mig också väldigt pigg och så efter snittet och har nästan inte haft ont alls. Vi får försöka hitta en dag sen när all stress har lagt sig för oss båda :) Kram på er och god fortsättning!
SvaraRadera