Förlossningsberättelse del 3 - sista delen

Lörd 5 dec

03.00 vaknade jag av en så kraftig värk att jag höll på att slänga mig ur sängen. Jag tänkte "vad fan är det här?". Jag blev så överraskad av smärtan att jag fick panik. Man har ju hört talas om den annorlunda och obeskrivbara smärtan... Det var precis så - obeskrivbart. Jag undrade verkligen vad det var som hände. Jag hoppade ur sängen och höjde TENS:en till max och tryckte som en galning på alla knappar.

När jag märkte att den inte fungerade mot smärtan längre blev jag så förbannad att jag höll på att avfyra den rätt i väggen.

Jag SKREK på A som ställde sig käpprätt upp, klarvaken på tre sekunder. Han undrade vad det var som hände och jag bara skrek rätt ut: VÄÄÄÄRK!

Jag hasade mig mot toaletten, med mitt mantra "ajajajajajajaj", då jag kände att något rann mellan benen. Jag blev jätteglad när jag förstod att vattnet gick. A, trodde som vanligt inte på mig (jag tog tio graviditetstest innan han vågade tro på att vi var gravida) och undrade om det kunde vara något annat som rann.

Jag satte mig på toaletten och tryckte på knappen för att tillkalla personal. Vår underbara undersköterska, Marielle, kom och jag satt och gjorde V-tecknet, skrattade och sa att vattnet gått!

Hon tillkallade barnmorskan Anna och vi fick bekräftat att det VERKLIGEN var på gång nu (som om jag skulle kunna missförstå det).

Allt kändes så fantastiskt bra nu. NU ¨skulle det födas barn. Jag trallade på lite och DÅ! PANG BOM FY FAN så smällde det på igen! Jag satt som en spratteldocka i panik på toaletten. Andra värken kom, men sen slutade aldrig. Värkstorm igen. Personalen försökte lugna mig, jag fick lustgas som inte hjälpte och A fick leva med att jag drog och slet i honom, fram och tillbaka som en dåre.

Jag skrek "skjut mig" och förlorade kontrollen helt.

Jag som tänkte föda naturligt och andas mig igenom allt började fundera på epidural och morfin och alla droger i världen som skulle kunna hjälpa mig. Jag fick prova på sterila kvaddlar. De gjorde förbannat ont att få (jag fick dem under en värk), men det var det värt för de hjälpte faktiskt en del!

Sterila kvaddlar är lagda i ryggslutet

Efter en timmes värkar sjönk hjärtljuden och efter att ha jobbat en sommar på neonatal, kunde jag känna att det här nog skulle sluta i snitt. Läkaren var inne och kollade, men hjärtljuden gick upp och jag jobbade vidare. Hon stannade dock utanför dörren hela tiden, beredd att springa in om något skulle hända.

Jag tog mig igenom varje värk i panik, A försökte lugna mig och barnmorskan försökte andas med mig, men det gick bara inte. Värkarna tog aldrig riktigt slut.

I rummet fanns två barnmorskor och en undersköterska och de kommenderade runt mig i sängen under värkarna och det var nog då jag förstod att det inte var så nyttigt värkarbete jag gick igenom. De satte en skalpelektrod för att kunna få bättre övervakning.

Värkarna avlöste varandra och efter en timme gav de mig Bricanyl och det var sååå skönt att få en paus. E n undersökning visade att jag var öppen fem ynka centimetrar...

Efter Bricanyl kunde jag sova tre minuter

Tre minuter senare var det igång igen. De snurrade runt på mig hur som helst och det gjorde så ont att hålla på och vända sig mitt i värkarna. Då ville de att jag skulle kissa. Usch.

Jag fick sitta på en potta på en pinnstol och kissa. Då sjönk hjärtljuden igen. Jag tittade på CTG-kurvan och såg att hjärtljuden nu låg konstant på 70. Jag förstod allvaret. Läkaren tillkallades och hon hann knappt komma in i rummet innan hon sa att bebisen måste ut.

De gav mig Bricanyl igen. A höll på att svimma när de sa ordet kejsarsnitt, så han fick lägga sig på golvet, lustgasen stängdes av, jag drog i mig ett par djupa andetag av syrgasen för att hjälpa bebsien på traven och sen rullades jag iväg. A han precis resa på sig för att springa ikapp och ge mig en puss och ett "jag älskar dig", innan sängen stod i hissen.

Vad A satt och tittade på när de kört iväg mig. Fy f-n vilken känsla det måste varit...

I hissen bad jag till Gud att detta skulle sluta bra. Allt gick så fort och jag gjorde mitt bästa för att vara så medgörlig som möjligt. Hela tiden skulle jag vända och vrida på mig. Konstigt nog kände jag mig nog aldrig rädd, bara maktlös.

Jag ville göra allt för att hjälpa Fladdor må bättre.

Uppe på operation stod personalen redo;
"Drick detta, ut med armarna, hoppa över här, ALLA REDO?, tre, två, ett..."

Alla verkade ha en uppgift var, de var så många.

Det sista jag minns är att den isländska läkaren tittade mig i ögonen (jag såg bara hennes ögon pga op-kläderna) och blinkade åt mig. Då kände jag att jag kunde släppa taget och förlita mig helt på dem.

05.25 fick vi reda på att det skulle bli snitt - 05.35 är vår underbara Isabella, Fladdorflickan, född.

Isabellas farmor, som jobbar på neonatal, hade kört till sjukhuset när A ringde henne på min inrådan, bytt om till op-kläder och sprungit upp på operation. Då var hon redan ute, men tänk så fint att hennes farmor tog emot henne där för att köra henne ner till sin pappa som satt och väntade ensam i förlossningsrummet.

Isabella håller farmors finger stadigt då hon blir undersökt av barnmorskan nere på förlossningen

06.20 rullades jag ner till förlossningen. Det är inte mycket jag minns. Jag mindes knappt att jag blivit snittad. Haje, min svärmor och Isabellas farmor lade henne till bröstet på mig och jag grät. Jag minns inte första mötet, men jag har foton till stöd.

Allt gick bra. Efter snittet har jag mått oförskämt bra och amningen har fungerat från dag ett.

Konstigt nog så har jag inte blivit rädd av situationen (urakut snitt pga fosterasfyxi) och jag tror det kan bero på att jag under graviditeten har tänkt tanken att det kan bli ett snitt. Jag var helt enkelt lite förberedd på att det kunde sluta så här.

Dessutom hann jag tänka tanken att "det blir nog snitt" första gången hjärtljuden gick ner. Redan då var jag beredd på det, så det blev ingen chock när läkaren sa det. Jag gjorde bara mitt bästa för att hänga med i allt de beordrade mig att göra.

Idag mår vi alla bra. Isabellas fot som blev lite skuren i under snittet, har läkt och mitt snitt ser bra ut, är bara lite svullen under huden...

Frågor någon?

God fortsättning på er alla!